Hur bevisning i brottmål fungerar

I alla typer av mål åligger det domstolen att avgöra vad som är bevisat i målet efter en samvetsgrann prövning av allt som har förekommit. Utgångspunkten är att det råder fri bevisföring och fri bevisprövning. Det betyder att parterna kan åberopa alla typer av bevisning och att domstolen inte har några särskilda förhållningsregler när det gäller vilket bevisvärde den ska fästa vid en viss typ av bevisning. Analysen av bevisningen ska dock vara objektivt grundad och utföras strukturerat. Domstolens överväganden och slutsatser ska även redovisas i domskälen på ett sätt som gör det möjligt för läsaren av domen att följa hur prövningen har genomförts. För att dömas för ett brott i Sverige måste åklagaren lägga fram bevisning som gör att domstolen kan nå slutsatsen att det är ställt utom allt rimligt tvivel att den åtalade också är skyldig och som ett generellt uttalande kan sägas att det krävs mycket bra bevisning för att nå upp till ”ställt utom allt rimligt tvivel”.

Domstolens bevisvärdering, dvs. verksamheten som sker för att besvara frågan om bevisningen når upp till kravet ”ställt utom rimligt tvivel”, är komplicerad. Å ena sidan finns mängder av teorier och studier av hur domare värderar bevisning och hur de borde värdera bevisning och å andra sidan finns det mer intuitiva förhållningssätt till presenterad bevisning som många domare använder sig av i realiteten. Verkligheten torde hamna någonstans mittemellan och domstolens sätt att se på bevisningen skiljer sig såklart åt beroende på vem som är domare för dagen.

Högsta domstolen har dock gjort uttalanden kring bevisvärderingen i brottmål och har förordat följande metod. Rätten ska först identifiera de faktiska förhållanden (bevisfakta) som har åberopats och som har betydelse med avseende på bevistemat. Med bevistema avses då den eller de omständigheter (rättsfakta) som talan baseras på. Det är då i regel lämpligt att domstolen värderar betydelsen av varje bevisfaktum. Om det visar sig att det sammanvägda värdet av den bevisning som har åberopats till stöd för bevistemat inte är så högt, att det räcker för att detta ska vara styrkt, saknar bevisning som har åberopats mot temat betydelse. Den tilltalade ska då frikännas redan på grund av att bevisningen mot henne eller honom är otillräcklig. Om däremot bevisningen är så stark, att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt, måste den tilltalades berättelse och bevisning som stöder denna granskas. Motbevisas det som läggs den tilltalade till last ska åtalet ogillas. Den tilltalade ska också frikännas om hans berättelse och annan bevisning som har åberopats mot bevistemat tar sådan kraft från de bevisfakta som talar för åtalet att beviskravet inte är uppnått. Innan bevisbedömningen avslutas ska en övergripande och slutlig sammanvägning av bevisningen göras.

Eftersom bevisvärderingen är en mänsklig historia och en svår disciplin är det inte konstigt att det förekommer diskrepanser. Det blir tydligt särskilt när det gäller våldtäktsmål. Bevisvärdering i våldtäktsmål är svår eftersom det oftast endast finns muntlig bevisning och två vitt skilda versioner av samma händelseförlopp. Centralt blir då trovärdigheten hos de berättelser som står mot varandra. Till stöd för brottsoffrets trovärdighet förekommer ofta vittnesutsagar som behandlar hans eller hennes handlande med anledning av den påstådda händelsen, t.ex. en väninna som målsäganden har anförtrott sig till eller någon som har observerat målsägandens sinnesstämning efter händelsen. En intressant artikel har skrivits om just bevisvärderingen i våldtäktsmål som belyser svårigheterna. I artikeln redovisar författarna en kvantitativ studie av rättspraxis i mål där bevisningen består av målsägandens berättelse och muntlig stödbevisning samt jämför utgången i våldtäktsmål med mål om olaga hot. Slutsatsen författarna når är att i 90% av våldtäktsmålen ansågs bevisningen uppfylla beviskravet. I målen om olaga hot ansågs beviskravet uppfyllt i bara 18% av fallen.

En anledning till att just muntlig bevisning brukar skapa huvudbry är därför att vi människor är generellt dåliga på att bedöma om någon ljuger eller talar sanning och erfarenheten verkar inte heller hjälpa. Det finns undersökningar som visar att poliser och domare bara är marginellt bättre på att bedöma sanningshalten i en historia än gemene man. Högsta domstolen har skapat viss ledning till underrätterna genom att ge några hållpunkter vid värdering av muntlig bevisning. Domstolen menar att det ofta finns anledning att lägga vikt vid faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma berättelsen med ledning av det intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. Undersökningar har faktiskt visat att vi har allra störst möjlighet att bedöma sanningshalten i en berättelse om vi kan läsa den utan att ens träffa personen.

Slutsatsen på det hela blir att bevisning i brottmål är en vetenskap i sig och man därför inte ska bli förvånad om en domstol i samma mål dömer helt annorlunda jämfört med en annan.