Vad innebär brottet misshandel?

I allmänt tal definieras begreppet misshandel ofta såsom att någon medvetet orsakar skada på någon annan. När det kommer till hur misshandel ska definieras straffrättsligt är definitionen långt mer exakt. I brottsbalken 3 kap. 5 § går det således att läsa följande:

Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till skillnad mot den allmängiltiga definitionen av misshandel har den straffrättsliga ett par konkreta rekvisit som måste uppfyllas för att gärning ska bedömas som misshandel. En person måste 1) tillfoga en annan person 2) kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätta honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd.

Såsom ett första krav gäller alltså att den som döms för misshandel måste göra, dvs. tillfoga, detta mot en annan person. Misshandel är således inget oaktsamhetsbrott. Om du av misstag slår till någon går det inte att bli dömd för misshandel. Du måste ha ett uppsåt. Det vill säga, utöver att fysiskt slå eller skada någon annan, måste du även ha haft för avsikt att göra detsamma. Det finns visserligen olika former av uppsåt, varav särskilt en typ, kallad likgiltighetsuppsåt, ligger närmare oaktsamhet. Likgiltighetsuppsåtet fungerar, förenklat, som så, att om du har varit likgiltig inför en viss följd av ditt handlade, så kan du tillägnas ett uppsåt även om följden av ditt handlande inte var din direkta avsikt.

Vad är det då som behöver uppsåtligen behöver tillfogas? Jo, det är kroppsskada, sjukdom, smärta, eller att försätta honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Om detta är för handen är det emellertid inte klart att gärningsmannen ska dömas för misshandel. Det finns nämligen vissa situationer som kan ursäkta en gärningsman. I 24 kap. brottsbalken går det således att läsa om vad som gäller om gärningar som begås i nöd, nödvärn, med samtycke och att sådana handlingar i vissa fall inte ska medföra att gärningsmannen straffas.