Villkorlig dom och dagsböter

Villkorlig dom är en normal påföljd för en förstagångsförbrytare om brottets straffvärde eller art inte motiverar till fängelse men då påföljden på grund av brottets straffvärde inte kan stanna vid endast böter. Enligt 30 kap. 8 § brottsbalken ska en villkorlig dom förenas med dagsböter. I vissa fall ska en villkorlig dom inte förenas med dagsböter. Det kan t.ex. gälla när den tilltalade utöver påföljden även döms att betala ett stort skadestånd eller då den tilltalades ekonomiska situation inte tillåter ett dagsbotsstraff.

En villkorlig dom saknar egentligt verkställighetsinnehåll i de fall den inte har förenats med en föreskrift om samhällstjänst eller dagsböter. Den fungerar i stället som en varning till den dömde, med innebörden av att om han eller hon på nytt begår ett brott inom två år efter det att den villkorliga domen vann laga kraft, kan de brott som föranledde den villkorliga domen komma att påverka påföljdsbestämningen avseende det nya brottet. Villkorlig dom är en strängare påföljd än böter. Om böter är en tillräckligt ingripande påföljd kommer det därför inte i fråga att döma till villkorlig dom.

För att förstå resonemangen nedan behöver du känna till att begreppet straffmätningsvärde är det av domstolen slutligt uppmätta straffvärdet på ett eller flera brott. Straffmätningsvärdet kan vara antingen på bötesnivå eller på fängelsenivå. Det är först om straffmätningsvärdet hamnar på fängelsenivå som det blir aktuellt att överväga om påföljden ska bestämmas till en villkorlig dom tillsammans med dagsböter.

Storleken på det bötesstraff som kan åläggas vid sidan av en villkorlig dom påverkas av brottets straffvärde, brottets art och i vissa fall även den tilltalades tidigare brottslighet. Det finns emellertid inte någon omfattande doktrin eller praxis att tillgå för att komma fram till hur nämnda omständigheter ska påverka hur många dagsböter som i varje enskilt fall ska förenas med den villkorliga domen. F d justitierådet Martin Borgeke har emellertid, med ledning av tabeller som används i vissa domstolar, i sin bok ”Att bestämma påföljd för brott” gjort ett försök att strukturera påföljdsbestämningen. I det följande kommer begreppet ”artvärde” att nämnas ett par gånger. Innebörden av begreppet är att vissa brott på grund av sin typ eller art talar för att fängelse ska väljas som påföljd oaktat brottets straffmätningsvärde. Ett exempel på ett brott med ett högt artvärde är grovt rattfylleri som regelmässigt leder till en månads fängelse.

Låt oss då återvända till frågan om böternas storlek när dessa förenas med en villkorlig dom.

Om brottet inte har något artvärde och straffmätningsvärdet är på fängelseminimum, dvs. 14 dagar, bör påföljden vara villkorlig dom och 30 dagsböter och på ett straffmätningsvärde som hamnar på fängelse i 11 månader bör påföljden vara villkorlig dom och 200 dagsböter. Om straffmätningsvärdet blir 12 månader eller högre blir skälen för att använda fängelse som påföljd så pass stark på grund av just brottets straffmätningsvärde att det inte längre är möjligt att tillämpa villkorlig dom.

Om brottet har ett medelhögt artvärde, såsom t.ex. misshandel, ligger bötesstraffets storlek på villkorlig dom och 75 dagsböter när straffmätningsvärdet är på fängelseminimum. När straffmätningsvärdet når 1,5 månaders fängelse slår man emellertid i taket på villkorlig dom och 160 dagsböter. Vid ett högre straffmätningsvärde än två månader är det inte möjligt att döma till villkorlig dom och dagsböter, utan domstolen måste då att välja en skarpare påföljd.

Om brottet har ett högt artvärde, såsom t.ex. narkotikabrott, vapenbrott och brott mot lagen om kontaktförbud, finns det möjlighet att döma till villkorlig dom i förening med dagsböter vid ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse i högst en månad. Om straffmätningsvärdet är 14 dagar fängelse ligger dagsbotsnivån på 90 och vid ett straffmätningsvärde om 1 månads fängelse är dagsbotsnivån 180 dagsböter.

Även fast det är praxis hos domstolarna att förena en villkorlig dom med dagsböter finns det fall då domstolen nöjer sig med att döma ut en ”ren” villkorlig dom även om brottsligheten har ett högt artvärde. I dessa fall torde det vara som så att domstolen har beaktat något av billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken eller tagit hänsyn till den tilltalades ungdom.