En guide till förtalsbrottet

I veckan meddelades domen i målet där Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil åtalat Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Målet har fått mycket uppmärksamhet i media och har väckt en debatt kring förtalsreglerna. Förtalsbrottet har en uppbyggnad som inte är helt enkel att förstå. Det räcker nämligen inte med att lämna skadliga uppgifter om någon annan.

Allmänt om ärekränkning

Reglerna kring förtal går att hitta i 5 kap. brottsbalken som har rubriken ”Om ärekränkning”. I samma kapitel finner man även brottet förolämpning som förenklat kan beskrivas som en mindre kvalificerad typ av förtal. En särskild egenhet med ärekränkningsbrotten är att åklagare som huvudregel inte får åtala för brotten. Det måste i stället målsäganden själv göra. Ett sådant åtal som målsäganden själv driver benämns enskilt åtal. Trots att det är målsäganden själv som måste åtala tillämpar domstolen fortfarande de stränga beviskrav som gäller för brottmål i allmänhet. Det krävs därför en hel del av målsäganden för att få framgång i ett ärekränkningsmål. Syftet med kriminaliseringen är att skydda enskilde från de allvarliga sociala skadeverkningar som kan uppstå genom att någon lämnar uppgifter som påverkar andras uppfattning om personen i fråga.

Förtalsbrottet

I 5 kap. 1 § brottsbalken står följande om förtalsbrottet:

Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

Som kan utläsas av bestämmelsen ska alltså domstolen pröva om förtal ägt rum i tre steg.

Steg 1: Finns en skadlig uppgift?

Först behöver man ta ställning till om en skadlig uppgift lämnats. Om uppgiften endast lämnas mellan två individer handlar det inte om förtal utan det kan i sådana fall vara fråga om en förolämpning. Uppgiften måste således ha fått spridning på så vis att någon utomstående, en s.k. tredje man, fått kännedom om informationen. Uppgiften behöver inte ha orsakat skada i praktiken. Utan det räcker med att uppgiften typiskt sätt är en sådan att den leder till skada om den förmedlas.

Endast konkreta uppgifter vars sanningshalt kan prövas betraktas som en uppgift i lagens mening. Det krävs alltså att påståendet har ett någorlunda oberoende och oföränderligt innehåll i förhållande till tidsanda, värderingar och kulturell kontext. I målet som rör Ann-Sofie Hermansson var det särskilt detta som domstolen ägnade uppmärksamhet. Tingsrätten fann att orden ”extremism” och ”icke-demokrater” var så pass subjektiva och allmänt hållna att de inte kunde anses vara uppgifter i lagens mening. Sanningshalten i påståendena kunde enligt tingsrätten helt enkelt inte bevisas. Påståendet ”försvarat terrorister och avfärdat anti-terrorinsatser mot bl.a. IS-krigare” bedömde dock tingsrätten som en konkret uppgift som även typiskt sätt var sådan att medförde andras missaktning. Uppgifterna bedömdes således som förtalsgrundande.

Steg 2: Skyldighet eller försvarligt?

Om det kan konstateras att en förtalsgrundande uppgift lämnats är nästa steg att bedöma om personen som lämnade uppgiften haft en skyldighet att lämna den eller om det annars var försvarligt. Tillfällen då en person kan vara skyldig att lämna förtalsgrundande uppgifter kan vara vid t.ex. vittnesmål eller polisförhör.

Om någon skyldighet att lämna uppgiften inte funnits kan det ändå ha varit försvarligt. Bedömningen om det varit försvarligt ska göras med hänsyn till alla omständigheter när uppgiften lämnades. Av särskild betydelse är att det ska finnas ett utrymme för politisk debatt. Samhälleliga och kulturella frågor måste få ventileras även om enskilda personer i viss mån angrips. I målet rörande Ann-Sofie Hermansson kom tingsrätten fram till att Ann-Sofie Hermansson lämnat förtalsgrundande uppgifter inom ramen för den vidsträckta yttandefrihet som utgör en av grundvalarna för ett demokratiskt samhällsskick. Det var därför försvarligt för henne att påstå att målsägandena ”försvarat terrorister och avfärdat anti-terrorinsatser mot bl.a. IS-krigare”.

Om domstolen däremot kommer fram till att det inte funnits en skyldighet att lämna uppgiften och det inte heller varit försvarligt ska den tilltalade dömas för förtal.

Steg 3: Sanning eller i vart fall skälig grund

Om prövningen i steg 2 utfaller i konstaterandet att den tilltalade haft en skyldighet att lämna uppgiften eller det varit försvarligt att hon eller han lämnade den blir nästa steg att bedöma om uppgiften var sann eller uppgiftslämnaren hade skälig grund för den. Om uppgiftslämnaren inte kan visa att så var eller är fallet ska han eller hon dömas för förtal.

I målet som avsåg Ann-Sofie Hermansson kom tingsrätten, efter en noggrann prövning av en omfattande bevisning, fram till att hon haft skälig grund för uppgifterna. På grund av det frikändes Ann-Sofie Hermansson från åtalet.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis krävs alltså för att någon ska dömas för förtal att hon eller han lämnat uppgifter som får anses vara ägnade att skada någon. Uppgifternas sanningshalt måste kunna prövas och uppgiften behöver även ha fått spridning. Uppgiften måste således ha spridits till någon annan utöver  den förtalade. Även om uppgiften i och för sig är förtalsgrundande kan uppgiftslämnaren undgå ansvar om han eller hon var skyldig att lämna uppgiften eller det var försvarligt och uppgiften var sann eller uppgiftslämnaren hade skälig grund för den.